Hunden som startade allt
Hej. Jag är Hårek.
Idag tar jag över rösten för Non-stop dogwear. För första gången är det en hund som talar.
Varför jag?
För att det var jag som startade allt.
Min historia är företagets historia. Inte för att jag är speciell. Utan för att varje hund förtjänar det jag fick: chansen att röra sig fritt, att bli sedd, förstådd och ostoppbar.
Jag föddes 2006. Elverum, Norge. Vi var sju i kullen. Vorsteh. Födda för att tävla, jaga, springa.
Jag jagade dofter i gräset. Tryckte ner tassarna i jorden. Jag sprang inte för att vinna, inte för att träna, utan för att känna, röra mig och utforska världen. Min kropp växte. Blev starkare, snabbare. Benen sträckte sig längre. Instinkterna blev tydligare varje dag.
Tonje och Kristoffer, mina människor, tog med mig på alla slags äventyr. Vandring. Jakt. Simning. Hundutställningar. Och in i allt – fjäll, skogar, städer. Med varje ny upplevelse blev jag mer nyfiken. Mer självsäker.
Men något drog alltid till sig min uppmärksamhet. Människorna kallade dem ”selar”. Jag såg hur andra hundar klev i sina. Först stilla, klorna förankrade i marken, musklerna spända, väntande på start. Och sen kom det. Ett utbrott av rörelse, glädjeskall som överröstade vinden, med en människa flygande bakom på skidor, cykel, spark eller bara ben.
Detta, visste jag, var för mig. Det här var mitt kall.
Första gången jag bar en sele kände jag mig elektrisk. Jag lutade mig fram med allt jag hade.
Men något var fel. Jag kände mig… begränsad.
Det var inte mitt steg. Inte det sätt jag rörde mig på när jag var riktigt fri. Min andning var spänd. Jag gav allt jag hade, men något höll mig tillbaka.
Jag tittade på människorna, hoppades att de såg besvikelsen jag inte kunde dölja. Det där var inte löpet jag hade inom mig.
Som tur var var jag mästare på att visa hur jag kände. Mina öron, mina ögon, min svans, hela min kropp talade. Och Tonje och Kristoffer läste mig som en öppen bok.
De visste att det inte var jag som behövde ändras. Det var utrustningen.
Så de började. Sydde. Testade. Pillade. Försökte om och om igen.
Tills en dag, på vinterträningsläger, de drog en ny sele över mig. Huvudet genom. Höger ben. Vänster ben. Klicket från bungee-fästet.
Jag lutade mig framåt.
Och där var det.
Inget tryck. Inget som blockerade. Ingen andning som hölls tillbaka. Frihet. Kraften som steg från marken.
De kände det också. Jag hörde det i deras röster, kände det i luften.
Vi hade gjort det – tillsammans.
Jag klöste i snön. Väntade. Och sen sprang jag.
Jag flög. Som om jag inte hade någon utrustning alls.
Från den dagen handlade det inte bara om mig. Andra hundar började bära den. Springa. Tävla. Träna. Utrustning som äntligen följde med dem – inte mot dem.
Vi fortsatte tävla. Vi fortsatte vinna. Men mest av allt rörde vi oss som en. Starka tillsammans. Varje steg, varje drag, fördjupade vårt band.
På träningsrundor sprang jag ofta ifrån de andra hundarna. Men jag kunde inte låta bli… jag stannade för att se bakåt. Kontrollera Tonje och Kristoffer. Jag ville bara att vi skulle hålla ihop. Det var viktigt för mig. Men på tävlingsdagen? Då var jag fokuserad. Jagade mållinjen tillsammans med dem.
Och när radion spelade den populära låten ”Grace Kelly” slängde jag huvudet bakåt och ylade tillsammans med min människofamilj, till mina hundvänners stora förvirring. Min glädje var för stor för att hålla in.
Jag finns inte kvar i den här världen.
Men jag finns överallt på Non-stop dogwear.
I skisserna på väggen på huvudkontoret. I målningen ovanför Tonje och Kristoffers skrivbord. I Hårek, hundmannequinen som visar hur frihet i rörelse ska kännas. I utrustningen som formas för att ge varje hund samma upplevelse. I löftet att inspirera er att vara aktiva tillsammans.
Jag var deras speciella hund och kommer alltid att vara den hela Non-stop dogwear-teamet känner till.
Det är inte alla hundar som kommer att tävla. Inte alla som kommer att dra en släde. Det spelar ingen roll.
Varje hund bär på något inom sig som förtjänar att släppas fritt.
Jag hade turen att bli hörd. Att bli förstådd. Att ha människor som aldrig såg mina begränsningar som mina, utan som problem att lösa – tillsammans.
Jag var Hårek. Men jag kunde varit vilken hund som helst.
Och din hund kan vara jag.
Så idag, på Internationella Hunddagen, lämnar jag över min röst till dem.
Släpp lös er potential.”
— Hårek