800 km på 31 dagar – för att lämna något gott efter sig

När Iñigo Tina, en 33-årig hundägare från Spanien, en gång hörde orden ”Din hund kommer bara att få se den värld du visar den”, fastnade de hos honom.

När den unga weimaranern Bruma kom in i hans liv glömde han dem aldrig. En hunds värld kan lätt bli liten utan att vi tänker på det – några välbekanta gator, samma rutiner och samma platser, valda mer av vana än av medvetna beslut.

För Iñigo handlade det om att dela så mycket av världen som möjligt med Bruma.

Förra våren gav han sig därför av från Roncesvalles i Navarra, nära Baskien som han kallar sitt hem, för att vandra 800 kilometer längs Camino de Santiago – den historiska pilgrimsleden till Santiago de Compostela – på 31 dagar. Bruma, som nu är fyra år gammal, skulle aldrig bara vara en följeslagare på resan. Från allra första början stod hon i centrum för detta äventyr, som bara händer en gång i livet.

Steg med ett syfte

”Bruma har hjälpt mig att bli en bättre människa. Därför ville jag hjälpa andra djur att kunna hjälpa andra människor.”

Iñigo gav projektet namnet HUELLAS, det spanska ordet för fotspår. Det är ett långsiktigt äventyrsprojekt där han dokumenterar sina vandringar tillsammans med Bruma, samtidigt som de samlar in pengar till meningsfulla ändamål.

Camino de Santiago blev projektets första kapitel. Fotstegen längs leden bidrog till att samla in medel till Todos los Caballos del Mundo, ett djurreservat där räddade djur senare hjälper människor som lever med sjukdom, ensamhet, depression eller andra svåra livssituationer. Drivkraften bakom projektet är att låta äventyr göra skillnad – en cirkel där ett liv får möjlighet att hjälpa ett annat.

”Bruma har hjälpt mig att bli en bättre människa”, säger Iñigo med känsla. ”Därför ville jag hjälpa andra djur att kunna hjälpa andra människor.”

Iñigo och Bruma följde Camino Francés västerut mot Santiago de Compostela genom ett landskap där pilgrimer sällan vandrar enbart för sträckans skull. Många bär med sig sorg, hopp, tvivel eller en längtan efter förändring, i förhoppningen om att upptäcka en ny sida av sig själva någonstans längs vägen.

De två bar med sig sin egen version av den sökande resan. De hade som mål att samla in 6 000 euro till djurreservatet, en önskan om att göra HUELLAS till ett projekt som andra kunde vara en del av – både längs leden och på distans – och, under allt detta, den stilla frågan om vilka de själva skulle vara när resan var över.

Språket under fötterna

”Folk säger att vi är väldigt lika”, säger Iñigo när han får frågan om Brumas personlighet.  Att ha uppfostrat henne sedan hon var valp har skapat ett band som är omöjligt att missa efter flera år tillsammans. ”Hon följer mig överallt. Vi är oskiljaktiga.”

Det bandet visade sig sätta takten för deras vardag längs leden. Iñigo visste att om Bruma blev skadad eller för trött skulle utmaningen vara över. ”Jag såg henne i ögonen och visste om vi behövde stanna eller kunde fortsätta”, berättar han. Att gå minst 20 kilometer om dagen i 31 dagar, även med en väl förberedd hund, kräver noggranna hälsokontroller. ”Jag vet direkt om min hund mår bra eller inte, om hon behöver vila eller dricka vatten. Jag känner hennes kropp, så jag märker om armhålorna eller tassarna är i bra skick eller inte.”

Men även den följeslagare han kände så väl kunde lära honom något nytt längs vägen. Iñigo hade förväntat sig långa distanser och varmt väder, men inte de vassa stenarna som fick Bruma att förändra sitt rörelsemönster. Förändringen var liten, men tillräckligt tydlig för att han skulle agera. Han satte på henne Protector booties och märkte omedelbart skillnaden. ”Hon började springa och vifta på svansen direkt”, berättar han. För Iñigo var lättnaden inte bara att utrustningen fungerade, utan också att han hade förstått hennes behov i tid.

Trots den press Iñigo kände över ansvaret för projektet gjorde hans förmåga att läsa av Brumas alla små signaler att resan blev smidigare och att deras band fördjupades ytterligare. En dag överraskades de av ett kraftigt regnoväder. Bruma gick då tätt intill honom mitt på stigen och väntade lugnt under regnponchon som han drog över dem båda. Där stod de tillsammans i 30 minuter. ”Jag tittade på henne och det kändes som att vi var i det här tillsammans”, säger han.

Det Bruma gjorde möjligt

De flesta hundägare har upplevt vilken förmåga hundar har att föra människor samman. De skapar samtal, väcker leenden och får främlingar att känna sig som vänner. 
Bruma hade en särskild förmåga att dra människor till sig, och ryggsäcken hon bar blev ofta det som inledde samtalet.

Med sin Trail quest dog backpack, fylld med godis och tasskydd, var Bruma den som människor lade märke till först. Pilgrimer och journalister stannade för att fråga om hennes utrustning, vad hon bar med sig, var de hade kommit ifrån och vad som hade fört dem till Camino de Santiago. Varje samtal blev en möjlighet att berätta om HUELLAS och ändamålet bakom projektet.

”Kanske var det för att jag var där med Bruma som så många människor öppnade sina hjärtan”, säger Iñigo.

Vissa samtal kretsade kring projektet, medan andra gled över till de personliga anledningarna till att människor hade valt att vandra Camino de Santiago. Många pilgrimer gick genom sorg, sökte klarhet eller stod inför en nystart i livet. De gemensamma erfarenheterna skapade en omedelbar koppling till HUELLAS och projektets syfte. Att stötta projektet blev ett sätt att själv bli en del av resan. För att tacka alla som skänkte pengar lovade Iñigo att göra en armhävning för varje insamlad euro när han nådde Santiago.

En rörelse blir till många

När Iñigo och Bruma nådde Santiago de Compostela hade HUELLAS samlat in nästan 5 000 euro av målet på 6 000 euro till Todos los Caballos del Mundo.

Deras sista steg förde dem till Praza do Obradoiro, det historiska torget framför Santiago de Compostelas katedral, där otaliga pilgrimsvandringar når sitt slut. Men innan resan verkligen var över återstod ett löfte att infria: en armhävning för varje euro som hade donerats. ”Målet var inte att göra 5 000 armhävningar själv”, säger Iñigo. ”Målet var att inspirera andra att göra något för välgörenhet.”

Iñigo bjöd in människorna som samlats på torget, liksom alla som hade följt honom och Bruma på nätet, att röra sig för samma ändamål. Vissa anslöt på plats, medan andra skickade videor hemifrån och anpassade utmaningen efter den rörelse de själva kunde utföra.

I det ögonblicket blev HUELLAS precis det som Iñigo hade hoppats att projektet skulle bli. Bruma hade hjälpt Iñigo att ta sig framåt. Tillsammans hade de vandrat för att stödja räddade djur. Längs vägen hade Bruma lockat människor att ta del av deras berättelse. När de nådde målet hade de människorna själva blivit en del av den.

Fotspåren vi lämnar efter oss

Vilket slags liv kan vi ge de hundar som ger oss så mycket?

”Jag vill ge henne det bästa, mest spännande och mest äventyrliga livet som finns”, säger Iñigo. Rösten sviktar lite när han berättar om vad Bruma betyder för honom och om allt han har sett henne utvecklas till. Stoltheten handlar inte bara om de 800 kilometer de vandrade tillsammans, utan om att han om många år kommer att kunna se tillbaka och veta att han gav henne ett liv fyllt av upplevelser.

Det betyder inte att alla hundar behöver vandra 800 kilometer på 31 dagar. Det betyder att varje hund har en egen värld – och att vi själva avgör hur mycket av den vi vill uppleva tillsammans.

För vissa kan det innebära att utforska en ny stig nära hemmet. För andra kan det vara den första natten under bar himmel, en lite längre promenad än vanligt eller helt enkelt att skapa mer tid för gemensamma stunder i vardagen.

”I slutändan handlar de fotspår och tassavtryck vi lämnar efter oss inte om hur långt vi gick, utan om de upplevelser vi delade tillsammans.”

Vill du följa vart resan tar Iñigo och Bruma härnäst? Följ dem på Instagram: @inigotina